På 1970-talet växte oron bland allmänhet och professionella över den allt
brantare nedgången i amning i många länder.
Man insåg att kommersiell marknadsföring av barnmatsprodukter för spädbarn
påverkar amningsfrekvensen och
amningens varaktighet på ett negativt sätt.
WHO och UNICEF
reagerade med att organisera ett internationellt möte om uppfödning av spädbarn
och småbarn 1979. De församlade representanterna för regeringar, medicinsk
expertis, hälsovården, barnmatsindustrin och frivilligorganisationer fastslog
behovet av en kod för att
reglera metoderna för marknadsföring av bröstmjölksersättningar: Ett
förslag arbetades fram av WHO och UNICEF med IBFAN och barnmatsindustrin djupt
engagerade i processen. Den slutliga versionen, den
Internationella koden för marknadsföring av bröstmjölksersättningar
(barnmatskoden), antogs vid Världshälsoförsamlingens (WHA) möte i maj 1981
med 118 röster för och 1 röst emot (USA). Koden fick formen av en rekommendation
men skulle utgöra ‘minimikrav’ och införas i sin helhet av FN:s medlemsstater.
Hittills har detta skett i 24 länder, och 31 länder har infört det mesta av
barnmatskodens
bestämmelser som nationell lag.
|
Flaskuppfödning är riskfylld |
||
| Världshälsoorganisationen bedömer att mer än 1 miljon barn dör varje år därför att de inte ammas. Många fler miljoner drabbas av infektionssjukdomar och undernäring och blir hämmade för livet, därför att de flaskmatas. I områden där man inte har tillgång till rent vatten löper ett flaskmatat barn upp till 25 gånger högre risk att dö till följd av diarré än ett ammat barn. Även i hygieniska förhållanden är risken större att det flaskmatade barnet drabbas av sjukdomar. Även där skyddar moderns bröstmjölk mot infektioner och har en rad andra fördelar. |
Barnmatskoden gäller bröstmjölksersättningar i vid mening, det vill säga alla
produkter som marknadsförs för att ersätta bröstmjölk och är avsedda att ges i
nappflaska: modersmjölksersättning, vällingar, teer, fruktdrycker och andra
produkter som helt eller delvis ersätter bröstmjölk. Nappflaskor och tröstnappar
omfattas också. Barnmatskoden förbjuder inte försäljning av dessa produkter utan
syftar endast till att reglera marknadsföringen.
Barnmatskoden i korthet:
| • | Ingen annonsering till allmänheten av produkter som omfattas av barnmatskoden |
| • | Inga gratisprover till mödrar |
| • | Ingen marknadsföring i hälso- och sjukvårdsinrättningar, |
| inga gratis eller rabatterade leveranser | |
| • | Inga företagsrepresentanter får kontakta eller ge råd till mödrar |
| • | Inga gåvor till hälso- eller sjukvårdspersonal. |
| Personal ska inte vidarebefordra produkter till mödrar | |
| • | Inga ord eller bilder som idealiserar användningen av bröstmjölksersättning, |
| inga bilder av spädbarn på produktetiketterna | |
| • | Information till hälso- sjukvårdspersonal ska vara vetenskaplig och saklig |
| • | All information om spädbarnsuppfödning med bröstmjölksersättning, också den på |
| etiketter, ska förklara fördelarna och överlägsenheten med amning och de | |
| kostnader och risker som är förbundna med uppfödning på ersättningar | |
| • | Olämpliga produkter, såsom sötad kondensmjölk, ska inte marknadsföras som |
| lämpliga för spädbarn | |
| • | För att undvika intressenkonflikt bör hälso- och sjukvårdspersonal |
| inte ta emot sponsring av barnmatsföretag | |
| • | Producenter och distributörer ska uppfylla barnmatskodens regler även i |
| länder som inte infört barnmatskoden som nationell lag | |
Världshälsoförsamlingen, WHO:s beslutande organ, har senare antagit
resolutioner, som förtydligar barnmatskodens artiklar och tar upp
marknadsföringssätt som tillkommit efter 1981. De blev nödvändiga, eftersom
barnmatsföretagen misstolkade barnmatskoden och forsatte att leverera gratis
eller rabatterade
leveranser av bröstmjölksersättningar till sjukhus, eller hittade kryphål genom
att till exempel uppfinna nya produkter (“follow-on milks”). Dessa resolutioner
har samma dignitet som själva barnmatskoden